Med anledning av Skatterättsnämndens förhandsbesked kan fastighetsägare möjligtvis få högre momsavdrag

En beskattningsbar person kan ibland bedriva så kallad blandad verksamhet. Det innebär att en del av verksamhetens omsättning är skattepliktig för mervärdesskatt och en annan del av omsättningen är undantagen från mervärdesskatt. Detta påverkar avdragsrätten för ingående mervärdesskatt som görs i samband med inköp till den gemensamma verksamheten. Avdragsrätten för ingående mervärdesskatt vid blandad verksamhet är begränsad till vad som är kopplat till den del av verksamheten som medför skattskyldighet till mervärdesskatt.

I mervärdesskattelag (2023:200) (ML) finns särskilda bestämmelser för hur avdragsrätten ska fördelas vid blandad verksamhet, så att inte felaktigt avdrag för ingående mervärdesskatt görs. Enligt ML får avdrag endast göras för skatten på den del av ersättningen eller inköpspriset som hänför sig till den del av förvärvet eller importen som är avdragsgill respektive hänför sig till en verksamhet där transaktionerna medför avdragsrätt. Om denna del inte kan fastställas, får avdragsbeloppet i stället bestämmas genom uppdelning efter skälig grund.

Bestämmelsen om skälig grund har redan varit föremål för bedömning hos Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) under 2023, se HFD 2023 ref. 45. Enligt HFD anger bestämmelsen inte några konkreta metoder för proportionering av ingående skatt mellan olika verksamheter. Enligt HFD uppfyller därmed bestämmelsen inte kraven på tydlighet, precision och klarhet som uppställts av EU-domstolen vid införlivande av direktivets bestämmelser i svensk nationell lagstiftning. Vidare konstaterade HFD att artiklarna 173.1 och 174 i mervärdesskattedirektivet har direkt effekt.[1] Det innebär att en enskild kan åberopa bestämmelserna i dessa artiklar och beräkna den avdragsgilla andelen ingående skatt med direktivets omsättningsmetod som fördelningsnyckel.

Skatterättsnämnden har publicerat två förhandsbesked avseende beräkningsmetod för att bestämma andelen avdragsgill mervärdesskatt på inköp som görs till en verksamhet som består av momsfri bostadsupplåtelse och momspliktig lokaluthyrning. I förhandsbeskeden var det ett bolag respektive en bostadsrättsförening som upplät bostadslägenheter och lokaler. Frågan var om de, med stöd av HFD:s dom, kan åberopa momsdirektivet med direkt effekt i Sverige och använda en omsättningsbaserad fördelningsnyckel trots att inköpen även avsåg stadigvarande bostad.

Skatterättsnämnden ansåg att bostadsrättsföreningen kan åberopa direkt effekt och därmed tillämpa den omsättningsbaserade beräkningsmetod som anges i artikel 174 i mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG) vid bestämmandet av andelen avdragsgill ingående mervärdesskatt avseende gemensamma kostnader.[2] En liknande bedömning gjordes av Skatterättsnämnden i fråga om ett bolag som upplåter bostadslägenheter och en lokal i fastigheten.[3]

Enligt min mening är Skatterättsnämndens tolkning riktig. HFD:s domslut har en prejudicerande effekt och ska därmed tillmätas betydelse vid bedömningen. HFD:s referat gäller ett bolag vars verksamhet huvudsakligen bestod av försäljning och leasing av bilar. Att Skatterättsnämnden meddelar dessa förhandsbesked är därmed också positivt för fastighetsbolag och föreningar som både upplåter bostäder och lokaler. Förhandsbeskeden förtydligar vad som gäller även för dessa verksamheter.

Från ett skattemässigt perspektiv kan dessa förhandsked också innebära en möjlighet för fastighetsförvaltande bolag och föreningar att dra av en större andel ingående mervärdesskatt på omkostnaderna i verksamheten eftersom de får använda omsättningen som fördelningsgrund.

Momsdeklarationer kan ändras sex år bakåt i tiden. Under 2025 kan rättelser göras från och med inkomstår 2019. Mot bakgrund av dessa förhandsbesked kan det därmed vara av intresse för fastighetsförvaltande bolag och bostadsrättsföreningar att granska tidigare inlämnade momsdeklarationer och begära omprövning hos Skatteverket.

Vänlig hälsning

Nelly Linneheden

Skattejurist

Skattepunkten AB

[1] Direkt effekt är en av EU:s grundprinciper och innebär att enskilda fysiska och juridiska personer kan åberopa unionsrättsliga bestämmelser inför nationella domstolar och andra myndigheter, under förutsättning att de är tillräckligt klara, precisa och ovillkorliga.

[2] Se Dnr 35-24/I

[3] Se Dnr 56-24/I