HFD 2025 ref. 13

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 10 mars 2025 följande dom (mål nr 6107–6109-23).

Bakgrund

1. Maskinförsäljningsbolaget L.Å. & Co AB är ett fåmans­företag som är leverantör av utrustning till träindustrin. L.Å. var huvud­aktie­ägare och styrelseordförande i bolaget. 

2. Skatteverket gjorde revision hos bolaget. Vid revisionen fram­kom följande. WP Glulam AB hade under maj och juni 2016 överfört sammanlagt 1 530 000 kr till bolaget. Bolaget hade bokfört 1 235 000 kr av dessa som intäkter. Vidare hade bolaget under maj–november 2016 betalat utgifter som var hänförliga till WP Glulams verksamhet med sammanlagt cirka 1 310 000 kr och bokfört dessa som kostnader i bolagets egen verksamhet. Vissa betalningar hade bokförts med underlag i form av fakturor som manipulerats för att framstå som hänförliga till bolagets verksamhet. För övriga betal­ningar saknades fakturaunderlag i bokföringen. 

3. Bolaget lämnade följande förklaring till vad som kommit fram vid revisionen. Överföringen från WP Glulam var en förskotts­betalning avseende maskin­utrustning. Sedan överföringen hade gjorts uppgav WP Glulam att det behövde använda en del av beloppet för att betala andra utgifter, vilket bolaget gick med på. WP Glulam skickade därför fakturor till bolaget som bolaget betalade. Eftersom fakturorna var ställda till bolaget bokfördes dessa som kostnader i bolaget. 

4. Skatteverket beslutade genom efterbeskattning att medge bolaget avdrag för de kostnadsförda utgifterna som lön och att påföra bolaget ytterligare arbetsgivar­avgifter samt skattetillägg. Skatteverket ansåg att bolaget hade uteslutit medel ur verksamheten genom att kostnadsföra ett annat bolags utgifter och att L.Å. kunnat disponera dessa medel. Medlen skulle därför anses ha tillkommit honom som lön med följd att bolaget skulle påföras arbetsgivar­avgifter.

5. Bolaget överklagade till Förvaltningsrätten i Linköping som avslog över­klagandet. Domstolen fann att bolaget hade lämnat oriktig uppgift genom att dra av utgifter som inte hörde till bolaget. Genom att dra av utgifterna hade medel uteslutits från redovisning­en. Dessa medel fick med tillämpning av rättsfallet RÅ80 1:56 anses uttagna ur bolaget av huvudaktieägaren som lön. Det fanns därför grund för att påföra arbetsgivaravgifter och skattetillägg. 

6. Bolaget överklagade till Kammarrätten i Jönköping som avslog överklagandet med i huvudsak samma motivering som förvaltningsrätten.

Yrkanden m.m.

7. Maskinförsäljningsbolaget L.Å. & Co AB yrkar att det inte ska påföras arbetsgivaravgifter och skattetillägg hänförligt till avgifterna. 

8. Skatteverket anser att överklagandet ska avslås.

Skälen för avgörandet
Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen

9. Av rättsfallet RÅ80 1:56 följer att det finns en presumtion om att medel som har betalats till ett fåmansföretag, men som obehörigen har uteslutits från bokföringen i företaget, har stått till huvud­aktieägarens förfogande och ska beskattas hos ägaren. Huvudfrågan i Högsta förvaltningsdomstolen är nu om, och i så fall under vilka förutsättningar, en motsvarande presumtion ska tillämpas vid ut­betalningar från ett sådant företag.

Rättslig regleringm.m.

10. Enligt 2 kap. 1 § första stycket socialavgiftslagen (2000:980) ska den som utger avgiftspliktig ersättning betala arbetsgivar­avgifter. Av 10 § framgår att löner, arvoden, förmåner och andra ersättningar för arbete är avgiftspliktiga. 

11. Bestämmelser om skattetillägg och efterbeskattning finns i 49 och 66 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244). Bestämmelserna är tillämpliga på arbetsgivaravgifter (2 kap. 2 § 5).

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
Presumtionen i rättsfallet RÅ80 1:56 

12. Av rättsfallet RÅ80 1:56 följer att det enligt vedertagen praxis gäller som allmän regel att huvudaktieägaren i ett fåmansföretag beskattas personligen för medel som obehörigen har uteslutits från företagets bokföring. Medlen betraktas som uttagna av huvud­aktieägaren. I rättsfallet konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att denna praxis bygger på antagandet att de undan­hållna medlen har stått till huvudaktieägarens förfogande och att ett sådant an­tagande i de allra flesta fall torde kunna göras utan att det läggs fram någon särskild utredning om det. 

13. Av rättsfallet framgår alltså att det finns en presumtion för att medel som har betalats till ett fåmansföretag men som obehörigen har uteslutits från bokföringen därigenom har kommit att stå till huvudaktieägarens förfogande och därmed också är uttagna av ägaren, vilket i sin tur medför att de ska beskattas hos ägaren. Enligt rättsfallet bygger presumtionen på tankegången att det är huvud­aktieägaren som själv bestämmer vilka intäkter som ska tas upp i räkenskaperna och vilka som eventuellt ska uteslutas. Undanhållna medel anses stå till ägarens förfogande och det är ägaren som bestämmer hur dessa ska användas. 

14. Vidare framgår av rättsfallet att en beskattning enligt presum­tionen inte ska ske när de undanhållna medlen har använts för att betala företagets utgifter. Det­samma gäller om medlen obehörigen har frånhänts företaget utan huvudaktie­ägarens vetskap och därmed rent faktiskt inte har stått till ägarens förfogande. I rättsfallet hade ägaren gjort gällande att han inte känt till att medel hade undan­hållits och att han inte heller hade förfogat över dem. Högsta förvaltnings­domstolen fann att utredningen i målet gav stöd för ägarens uppgifter och att det därför inte fanns grund för att beskatta honom för de medel som hade uteslutits från företagets bokföring. 

Ska en motsvarande presumtion som den i rättsfallet tillämpas vid utbetalningar från ett fåmansföretag? 

15. Rättsfallet RÅ80 1:56 gäller alltså situationen att medel som har betalats till ett fåmansföretag har undanhållits genom att de inte har tagits upp i företagets redovisning. De skäl som motiverar att det då ska presumeras att huvudaktie­ägaren har tagit ut medlen och där­med ska beskattas för dem är emellertid giltiga även i andra situa­tioner när medel obehörigen har frånhänts ett sådant företag. Presumtionen i rättsfallet bygger på tanken att huvudaktieägaren i ett fåmansföretag har kontroll över företagets medel. Den kontroll­en får anses gälla både medel som betalas in till företaget och medel som betalas ut från detta. Om företagsmedel betalas ut utan att det av redovisningen går att sluta sig till vad utbetalningen avser och till vem den har gjorts, finns det därmed anledning att presumera att medlen har tagits ut av huvudaktieägaren.

16. Om ett fåmansföretag betalar ut medel utan att utbetalningen tas upp i företagets redovisning bör det således – på motsvarande sätt som enligt rättsfallet gäller för betalningar till företaget som inte redovisas – kunna presumeras att huvudaktieägaren har tagit ut medlen. Detsamma bör gälla om utbetalningen visserligen tas upp i redovisningen men det saknas bokförings­underlag till stöd för ut­betalningen, t.ex. i form av en faktura. Men även i det fallet att det finns ett bokföringsunderlag, men detta inte återspeglar verkliga förhållanden när det gäller vad utbetalningen avser eller till vem den har gjorts, finns anledning att presumera att medlen har tagits ut av huvudaktieägaren. Inte heller då ger ju redovisningen en korrekt bild av dessa förhållanden, och på motsvarande sätt som när det gäller betalningar till företaget får huvudaktie­ägaren som utgångs­punkt anses bestämma såväl vilka utbetalningar som företaget ska göra som hur dessa ska redovisas. 

17. Liksom i den situation som omfattas av 1980 års rättsfall är det Skatteverket som ska visa att de förhållanden som utlöser en tillämpning av presumtionen – dvs. att medel har betalats ut utan att det av redovisningen går att sluta sig till vad utbetalningen avser och till vem den har gjorts – föreligger. I likhet med vad som gäller enligt rättsfallet ska presumtionen vidare inte upprätthållas när det av utredningen i övrigt framgår att de utbetalda medlen har använts för att betala företagets utgifter eller rent faktiskt inte har stått till ägarens förfogande.

Bedömningen i detta fall

18. Av utredningen framgår att bolaget har gjort utbetalningar där det har saknats fakturaunderlag i bokföringen eller där fakturor­na har manipulerats för att framstå som hänförliga till bolagets verksamhet trots att så inte har varit fallet. Det finns därför skäl att presumera att L.Å. har förfogat över de utbetalda medlen och att de därmed ska anses vara uttagna av honom.

19. Frågan är då om det har kommit fram omständigheter som medför att presum­tionen inte ska upprätthållas.

20. Bolaget har förklarat att WP Glulam på grund av uppkomna likviditetsproblem önskade att disponera en del av det förskott som företaget hade lämnat och att bolaget gick med på att använda förskotterade medel till att betala utgifter i WP Glulams verksam­het. Bolaget har vidare anfört att mottagarna av de aktuella ut­betalningarna – som är olika företag med affärsförbindelser med WP Glulam – saknar kopplingar till L.Å. och att denne inte har förfogat över de utbetalda medlen. 

21. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det är ostridigt att WP Glulam har betalat ett förskott till bolaget. Annat har vidare inte kommit fram än att de aktuella utbetalningarna från bolaget har gjorts till betalningsmottagare som WP Glulam har anvisat. Den förklaring som bolaget har lämnat, dvs. att utbetalningarna avser delvis återbetalning av WP Glulams förskottsbetalning som skett genom att bolaget har förmedlat betalningar för WP Glulams räkning, framstår mot den bakgrunden som rimlig. Såvitt framgår av hand­lingarna finns det inte heller några kopplingar mellan betalningsmottagarna och L.Å. eller något av honom ägt företag. Det har inte heller i övrigt kommit fram någon omständighet som tyder på att L.Å. har fått del av de medel som har betalats ut. 

22. Det får därmed anses framgå av utredningen att de utbetalda medlen rent faktiskt inte har stått till L.Å:s förfogande. Det finns därför inte grund för att genom efterbeskattning påföra bolaget arbetsgivaravgifter eller därtill hänförligt skattetillägg.

23. Överklagandet ska alltså bifallas.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen bifaller överklagandet och upphäver under­instansernas avgöranden i de delar som avser arbetsgivar­avgifter och skattetillägg hänförligt till avgifterna. 

Högsta förvaltningsdomstolen fastställer vad kammarrätten beslutat om sekretess.

I avgörandet deltog justitieråden Ståhl, Classon, Gäverth, Anderson (skiljaktig) och Medin. Föredragande var justitiesekreterarna Emil Alfredsson och Daniel Brohall.

Justitierådet Mats Anderson var skiljaktig beträffande motiveringen och ansåg att domen efter punkt 14 borde ha utformats på följande sätt.

Ska en motsvarande presumtion som den i rättsfallet tillämpas vid ut­betalningar från ett fåmansföretag? 

15. Vid inkomstbeskattningen gäller den grundläggande principen att det är det allmänna – normalt Skatteverket – som har bevisbördan för intäkter medan den skattskyldige har bevisbördan för kostnader. Kan Skatteverket inte visa att den skattskyldige har haft en skattepliktig intäkt ska beskattning inte ske; kan den skattskyldige inte med tillräcklig grad av styrka visa att han eller hon har haft en avdragsgill kostnad, nekas avdrag vid beskattningen. 

16. Från denna grundläggande ordning finns vissa undantag. Den presumtion som framgår av RÅ80 1:56 är ett exempel på ett sådant undantag, ett annat är bilförmån. Gemensamt för dessa presumtioner är att de inträder då det styrkts att en viss situation är för handen. I det förra fallet är utgångspunkten att det konstaterats att ett fåmansföretag har haft en intäkt som har undanhållits bolagets bokföring. I det senare har det konstaterats att den skattskyldige har en viss förmån – tillgång till ett fordon. Motsvarande gäller förmån av fritidshus eller båt. 

17. Det kan uppfattas som nära till hands liggande att tillämpa en presumtion som skulle kunna sägas motsvara den som framgår av det om­nämnda rättsfallet på utgiftssidan. 

18. De situationer på utgiftssidan som närmast motsvarar den situation som rätts­fallet tar sikte på är att huvudaktieägaren genom manipulationer i utgiftsredo­visningen sett till att medel frigjorts ur bolaget för att ställas till hans eller hennes förfogande. Typiskt sett handlar det om situationer då huvudaktieägaren låtit bolaget betala hans eller hennes personliga levnadskostnader eller då denne tillgodogjort sig medel från bolaget genom att kostnadsföra fakturor som inte motsvaras av några varor eller tjänster som kommit bolaget till del. När det klarlagts att en sådan situation föreligger är det rimligt att neka bolaget avdrag för den påhittade utgiften och utdelningsbeskatta huvudaktieägaren eller alternativt att behandla utgiften som en lönekostnad för bolaget och en däremot svarande inkomst av tjänst för huvudaktieägaren. 

19. Från detta är det emellertid ett långt steg till att som utgångspunkt och grundat på en presumtion – ett antagande – beskatta huvudaktieägaren enbart på den grunden att en utbetalning från bolaget grundar sig på ett bristfälligt underlag. Till skillnad från vad som gäller den presumtion som följer av 1980 års rättsfall och som alltså inträder då det klarlagts att ett visst förhållande föreligger – att medel uteslutits ur ett bolags intäkts­redovisning – skulle en presumtion på utgiftssidan inträda utan att det på motsvarande sätt klarlagts att ett visst förhållande föreligger utan redan på den grunden att det finns vissa brister i bolagets utgiftsredovisning. 

20. En tillämpning av en här antydd presumtion på utgiftssidan är ett väsentligt avsteg från den här inledningsvis noterade principen om bevis­bördans placering. För att frångå denna inom skatterätten grundläggande princip och tillämpa en sådan presumtion, som innebär en bevislättnad för det allmänna till nackdel för de skattskyldiga, bör det dels krävas ett tungt vägande allmänt intresse, dels en möjlighet att utforma en sådan presum­tionsregel tillräckligt precist för att tillfredsställa grundläggande krav på förutsebarhet i tillämp­ningen. Då ingen av dessa förutsättningar synes föreligga, bör en sådan presumtion inte tillämpas på utgiftssidan.

Bedömningen i detta fall 

21. Av utredningen framgår att bolaget har gjort utbetalningar där det har saknats fakturaunderlag i bokföringen eller där fakturorna har manipulerats för att framstå som hänförliga till bolagets verksamhet trots att så inte har varit fallet. 

22. Såvitt framgår av handlingarna finns det emellertid inte några kopplingar mellan betalningsmottagarna och L.Å. eller något av honom ägt företag. Det har inte heller i övrigt kommit fram någon omständighet som tyder på att L.Å. har fått del av de medel som har betalats ut. 

23. Det finns därför inte grund för att genom efterbeskattning påföra bolaget arbetsgivaravgifter eller därtill hänförligt skattetillägg. 

24. Överklagandet ska alltså bifallas.

___________________________

______________________________

Förvaltningsrätten i Linköping (2021-12-14, ordförande Lowén):

Inledningsvis konstaterar förvaltningsrätten att det överklagade beslutet och överklagandet innefattar flera olika frågor som påverkar olika delar av bola­gets beskattning. Förvaltningsrätten kommer att gå igenom beslutets olika delar under nedan rubriker och då bedöma huruvida Skatteverket har haft fog för sitt beslut och huruvida bolagets invändningar påverkar utgången av det som har beslutats. 

Redovisning och beskattning av fakturerat förskott 

Av uppgifterna i målen framgår att bolaget fakturerat ett annat företag ett förskott. Förskottet ska bokföras och mervärdesskatt ska enligt huvud­regeln redovisas när betalningen erhålls, se bl.a. 1 kap. 3 § 2 st. mervärde­skattelag (1994:200), ML. Under vissa förutsättningar ska mervärdesskatt inte redovi­sas när betalningen erhålls. Det är den som vill tillämpa undan­tag från hu­vudregeln som måste visa att sådant undantag föreligger. 

Av utredningen i målen framgår vidare att bolaget intäktsfört det fakturerade förskottet, men sedan bokat om 295 000 kr över åren så att beloppet slutli­gen inte beskattats. Bolagets skattepliktiga intäkt för det aktuella förskottet har således minskats med 295 000 kr. 

Sakomständigheterna så långt är ostridiga.

Redovisning av utgående mervärdesskatt, skattetillägg och efterbeskatt­ning 

Mot bakgrund av att bolaget inte har anfört varför eller skickat in underlag till stöd för att utgående mervärdesskatt på förskottet inte ska redovisas be­dömer förvaltningsrätten, även med beaktande av det högre beviskravet vid efterbeskattning, att bolaget rätteligen skulle ha redovisat utgående mervärdesskatt på förskottet. Det står därmed klart att bolaget lämnat oriktig upp­gift genom att inte redovisa utgående mervärdesskatt. Förut­sättningar för efterbeskattning och skattetillägg är därför uppfyllda. 

Beskattning av förskottet, skattetillägg och efterbeskattning 

Bolaget har uppgett att ombokningarna, och det därpå följande resultatet att beloppet inte beskattats, torde avse mervärdesskatten på förskottet men har inte skickat in något underlag till stöd för detta. 

Mot bakgrund av att det inte har kommit in några underlag till stöd för att förskottet ska krediteras bedömer förvaltningsrätten, liksom Skatte­verket, att hela förskottet (med undantag för mervärdesskatten) ska redo­visas som intäkt. 

Förvaltningsrätten bedömer, mot bakgrund av beloppets storlek, om­bok­ningarna som skett samt bolagets inställning att det inte ska redovisas någon utgående mervärdesskatt på förskottet, det inte som sannolikt att ombok­ningarna avsåg mervärdesskatten. Det är, enligt förvaltningsrättens bedöm­ning, således klart att bolaget lämnat en oriktig uppgift genom att utesluta beloppet från beskattningen. Förutsättningar för efterbeskattning och skatte­tillägg är därför uppfyllda. Det överklagade beslutet ska därför avslås även i denna del.

Avdrag för kostnad och mervärdesskatt, skattetillägg och efterbeskattning 

Av utredningen och uppgifterna i målen framgår att bolaget har bokfört samt gjort avdrag för den ingående mervärdesskatten avseende ett antal fakturor. Oavsett om dessa konstateras vara osanna/falska fakturor är det, i fråga om bolagets avdragsrätt, ostridigt att fakturorna inte utgör kostnader i bolagets verksamhet, utan är betalda för annat företags räkning. Bolaget har således inte avdragsrätt för kostnaderna eller för den ingående mervärdesskatten. 

Det står därmed klart att bolaget lämnat oriktig uppgift genom att dra av kostnader och ingående mervärdesskatt som inte hör till bolaget. Förutsätt­ningar för efterbeskattning och skattetillägg är därför uppfyllda. Skäl för befrielse har inte framkommit. 

Oredovisad lön och arbetsgivaravgifter, skattetillägg och efterbeskattning 

Härefter ska förvaltningsrätten pröva om det som framgår av närmast föregående rubrik innebär att bolaget mycket sannolikt uteslutit medel som har kunnat disponeras av företagsledaren på så sätt att Skatteverket genom efterbeskattning ska höja underlaget för lön och arbetsgivaravgifter samt ta ut skattetillägg. 

Av de underlag som förvaltningsrätten tagit del av finns inget som tyder på att det fakturerade förskottet rätteligen skulle krediteras och det går inte med hjälp av de underlag förvaltningsrätten tagit del av att konstatera att betalning av aktuella fakturor verkligen skett för annat företags räkning. Skatte­verket har vidare påtalat en mängd brister och skillnader på de fakturor som har tillförts utredningen. Mot denna bakgrund och då bolaget borde ha insett att det inte kan vara korrekt att bolaget anges som faktura­mottagare respektive att bolaget skulle ha rätt att få avdrag för kostnader som inte tillhör deras verksamhet anser förvaltningsrätten att utredningen i målen räcker för att Skatteverket ska anses ha gjort mycket sannolikt att medel uteslutits från bolagets redovisning. 

I rättspraxis har slagits fast att det som allmän regel gäller att huvud­aktieägare i ett fåmansföretag personligen ska beskattas för medel som inte redovisats i bolagets bokföring. I den mån medlen inte har använts under beskattningsåret för att bestrida kostnader i bolaget, anses medlen vara uttagna av huvudaktieägaren som lön eller utdelning, se RÅ 80 1:56 som även gällde fråga om efterbeskattning (eftertaxering). 

Eftersom presumtionen i RÅ 80 1:56 även gäller vid efterbeskattning och då bolaget inte har fört fram underlag eller uppgifter till stöd för att medlen använts för att bestrida kostnader i verksamheten föreligger skäl att efterbeskatta samt ta ut skattetillägg såsom skett i det överklagade beslutet. Vad bolaget anfört om redovisningsbyrån och revisorns bedömningar medför inte skäl för annan bedömning eller befrielse.

Utgående mervärdesskatt vid försäljning till svenskt bolag, skattetillägg och efterbeskattning 

Förvaltningsrätten instämmer i Skatteverkets bedömning att mervärdes­skatt ska utgå vid försäljning till svensk beskattningsbar person. Oavsett om bolaget anser sig handlat korrekt är omständigheten att bolaget inte har tagit ut mervärdesskatt vid försäljning till ett svenskt företag ostridig. Bolaget har inte kunnat visa att det föreligger undantag för att inte redovisa mervärdesskatten. Det står således klart att bolaget lämnat oriktig uppgift. Förut­sättningar för efterbeskattning och skattetillägg är därför uppfyllda i denna del. 

Eftersom det intäktsförda beloppet har redovisats med för högt belopp och ska sänkas motsvarande den oredovisade mervärdesskatten har Skatte­verket satt ned skattetillägget till tre fjärdedelar. Förvaltningsrätten finner inte skäl för annan bedömning. 

Förlust av fordran i intressegemenskap, skattetillägg och efterbeskattning 

Av uppgifterna i utredningen framgår att bolaget dragit av förlust av en fordran som uppstått i en intressegemenskap. Förvaltningsrätten in­stämmer i Skatteverkets bedömning av avdragsrätten. Oavsett att bolaget har gjort en annan bedömning är omständigheterna ostridiga och det står därmed klart att bolaget lämnat oriktig uppgift genom att dra av icke avdragsgill förlust. Förutsättningar för efterbeskattning och skattetillägg är därför uppfyllda även i denna del.

Dubbelbokförda inköpsfakturor och skattetillägg 

Det framgår slutligen av utredningen att bolaget dragit av den ingående mervärdesskatten för en inköpsfaktura två gånger. Bolaget upp­märksammade Skatteverket om detta självmant, men först efter det att Skatteverket fattat beslut om revision. Det står således klart att bolaget lämnat oriktig uppgift genom att dra av en kostnad två gånger. Förvaltningsrätten instämmer i Skatteverkets bedömning att bolagets rättelse inte kan ses som en självrättelse på så vis att skattetillägg inte ska tas ut. Skatteverket synes emellertid inte ha tagit ut något skattetillägg genom det överklagade beslutet och bolaget har inte invänt mot beslutet att inte medge avdrag för den dubbelt bokförda ingående mervärdes­skatten. Det finns således inte något för förvaltningsrätten att pröva och överklagandet ska därför skrivas av i denna del. 

Slutsats 

Sammanfattningsvis bedömer förvaltningsrätten att Skatteverket har haft fog att efterbeskatta och ta ut skattetillägg såsom skett i det överklagade beslutet. Överklagandet ska därför avslås.

Ersättning för kostnader 

[text här utelämnad]

– Förvaltningsrätten skriver av överklagandet avseende skattetillägg på dubbelt bokförd ingående mervärdesskatt och avslår överklagandet i övrigt. 

Förvaltningsrätten avslår yrkandet om ersättning för ombudskostnader.

Kammarrätten i Jönköping (2023-07-28, Spjuth, Hannus och Coskun):

I de frågor som kammarrätten har att pröva har parterna lämnat i allt väsentligt samma uppgifter som i förvaltningsrätten. Relevanta om­ständig­heter och tillämpliga bestämmelser framgår således av Skatte­verkets beslut och förvaltningsrättens dom. Kammarrätten noterar härvid att mervärdesskattelagen (1994:200) numera är upphävd. Av ikraft­trädande - och övergångsbestämmelserna till den nya mervärdesskatte­lagen (2023:200) framgår dock att aktuella bestämmelser i den upphävda mervärdesskattelagen alltjämt är tillämpliga i målen. 

I målen är det ostridigt att bolaget har betalat kostnader tillhörande WP Glulam AB och att vissa av betalningarna har bokförts med manipulerade fakturor, medan övriga betalningar saknat underlag. Det är också ostridigt att bolaget efter mottagande av ett förskott från WP Glulam AB intäkts­förde förskottet, för att därefter vidta ytterligare bokföringsåtgärder som innebar att del av förskottet bokfördes som en kundförlust om 295 000 kr. Frågan är om bolaget har avdragsrätt för kostnaderna med tillhörande ingående mervärdesskatt samt för den bokförda kundförlusten. 

Eftersom kostnaderna inte hör till bolagets verksamhet saknas avdrags­rätt för dessa och för tillhörande ingående mervärdesskatt. Liksom förvaltnings­rätten anser kammarrätten att frågan om fakturornas manipulation saknar betydelse vid prövning av avdragsrätten. Vad gäller den bokförda kundförlusten saknas underlag eller andra uppgifter om den och avdragsrätt för den saknas därför. 

Vidare har bolaget mottagit ett förskott från WP Glulam AB, som hade för avsikt att köpa maskiner från bolaget, men affären blev inte av. Frågan är om bolaget ska redovisa utgående mervärdesskatt på det mottagna förskottet. 

Skyldigheten att redovisa utgående mervärdesskatt vid omsättning av en vara inträder enligt huvudregeln när varan har levererats eller tagits i anspråk genom uttag. Vid förskottsbetalning inträder dock skattskyldig­heten redan när ersättningen för varan kommer bolaget till godo. Detta gäller dock endast om omsättningen är skattepliktig när ersättningen kommer bolaget till godo (jfr 1 kap. 3 § första och andra styckena i mervärdeskattelagen [1994:200]). 

I målen framgår inget annat än att bolaget skulle ha varit skyldigt att redovisa utgående mervärdesskatt på den planerade maskinförsäljningen till WP Glulam AB om affären hade genomförts. Detta innebär att bolaget har varit skyldigt att redovisa utgående mervärdesskatt för det mottagna förskottet i samband med att förskottet kom bolaget till godo. Att WP Glulam AB efter denna tidpunkt meddelade sin avsikt att inte fullfölja affären saknar betydelse.

Kammarrätten anser således att det klart framgår att bolaget i sina deklarationer lämnat oriktiga uppgifter genom att dels göra avdrag för kostnader och ingående mervärdesskatt som man saknat rätt till, dels inte redovisa utgående mervärdesskatt som man varit skyldig att redovisa. 

Bolaget har genom sitt förfarande obehörigen uteslutit medel från bolagets redovisning. Skatteverket har påfört bolaget arbetsgivaravgifter på ett underlag som motsvarar utförda betalningar för kostnader till­hörande WP Glulam AB, inklusive mervärdesskatt. Frågan är då om bolagets huvudaktieägare kunnat disponera dessa uteslutna medel på sådant sätt att bolaget ska påföras arbetsgivaravgifter. 

Av RÅ 80 1:56 framgår att huvudaktieägare i fåmansbolag ska be­skattas personligen för medel som obehörigen uteslutits från bokföringen hos bolaget, förutsatt att medlen under beskattningsåret inte använts för att bestrida kostnader för bolaget. Medlen betraktas som uttagna ur bolaget av huvudaktieägaren antingen som lön eller som utdelning. Detta bygger på tankegången att det är huvudaktieägaren själv som bestämmer vilka intäkter som ska tas upp i bolagets räkenskaper och vilka som eventuellt ska uteslutas. Detta innebär i sin tur att huvudaktieägaren inte kan presum­eras ha fått del av uteslutna medel om medlen obehörigen frånhänts bolaget utan huvudaktieägarens vetskap. 

Bolaget har i denna del anfört att man vilseleddes att betala de manipulerade fakturorna. Kammarrätten kan dock konstatera att bolaget, trots invändningen, själva anfört att de genomförde betalningarna efter anmodan från WP Glulam AB. Medlen har alltså inte frånhänts bolaget utan huvudaktieägarens vetskap. Det har inte heller framkommit att de uteslutna medlen har använts för att bestrida bolagets kostnader. Bolaget ska därför påföras arbetsgivaravgifter för de uteslutna medlen.

Sammanfattningsvis anser kammarrätten att det klart framgår att bolaget har lämnat oriktiga uppgifter i sina deklarationer även genom att inte redovisa korrekta arbetsgivaravgifter, och att förutsättningarna för efterbeskattning och skattetillägg är uppfyllda i samtliga delar som är aktuella för kammarrättens prövning. Skäl för befrielse från skattetillägg har inte framkommit. Bolagets överklagande ska därför avslås i dessa delar. 

Bolaget förlorar målen i kammarrätten. Det har i övrigt inte fram­kommit skäl för att bevilja bolaget ersättning för dess kostnader. Yrkandet om ersättning för kostnader i kammarrätten ska därför avslås, liksom överklagandet i fråga om ersättning för kostnader i förvaltningsrätten.

– Kammarrätten avslår överklagandet. 

Kammarrätten avslår yrkandet om ersättning för kostnader. 

Kammarrätten beslutar att 27 kap. 4 § offentlighets- och sekretes­slagen (2009:400) även i fortsättningen ska vara tillämplig på de uppgifter som lagts fram vid kammarrättens muntliga förhandling inom stängda dörrar och som inte tagits in i denna dom.

- Visa mindre innehåll