Koncerninterna lån m.m.

Lån

Vid internprissättning gäller att marknadspriser ska tillämpas. För ett koncerninternt lån betyder denna allmänna princip följaktligen att lånet ska löpa med en räntenivå som skulle ha gällt mellan oberoende parter.

När räntenivån skall bestämmas har ofta ansetts att låntagande företags meriter i kredithänseende ska värderas, inte övriga koncernföretags ställning. Normalt har räntenivån inom koncerner således satts på grundval av låntagarens kreditvärdighet. Ett sådant synsätt behöver modifieras och inte tillämpas mekaniskt.

Om ett enskilt koncernbolag med låg kreditvärdighet tillhör en företagsgrupp med hög kreditvärdighet är det klokt att såväl analysera gruppens som det enskilda koncernföretagets kreditvärdighet innan beslut fattas om vilken räntenivå som ska tillämpas mellan två företag inom samma koncern.

Högsta förvaltningsdomstolen har t.ex. ansett att lån från moderbolag till dotterbolag har särdrag som påverkar kreditrisken och därmed räntenivån och som saknas när långivare och låntagare är fristående från varandra. Vid lika villkor i övrigt kan därför marknadsmässig ränta inte utan vidare bestämmas till vad som skulle ha ansetts marknadsmässigt om långivaren varit extern (se RÅ 2010 ref. 67, Diligentia AB).

Skatteverket delar den uppfattningen och tillägger att den insyn och kontroll som moderbolaget har över dotterbolaget medför i normalfallet en lägre kreditrisk för moderbolaget jämfört med en extern långivare när omständigheterna i övrigt är likartade och bör därmed också medföra en lägre riskpremie.

Verket framhåller dock att den omständigheten att moderbolagets kontroll över dotterbolaget medför en lägre kreditrisk givetvis inte innebär att alla dotterbolag är lika kreditvärdiga eller att det går att ge några schablonmässiga riktlinjer för hur moderbolagets kontroll påverkar riskpremien och därmed också räntenivån. En bedömning måste göras i varje enskilt fall av vad som är en godtagbar marknadsmässig ränta på ett koncerninternt lån.

Garantier och stödbrev

I fall när dotterbolags ytterligare behov av kapital finansieras med lån från utomstående kan moderbolaget t.ex. gå i borgen för dotterbolagets skuld eller utfärda stödbrev. I sådana situationer aktualiseras frågan om moderbolaget ur skatterättslig synvinkel bör debitera dotterbolaget för den nytta detta bolag drar av tjänsten.

Av OECDs riktlinjer framgår att detta kan vara fallet. Av svensk rättspraxis framgår att borgensåtagande normalt inte ingått i den verksamhet som bolagen bedrivit och att det inte visats att garantierna åsamkat bolagen några kostnader eller att bolagen avstått från inkomst som annars skulle ha influtit i rörelsen. Domstolarna har framhållit att det är naturligt att moderbolag borgar för sina dotterbolags förpliktelser och att garantier och stödbrev snarast kan ses som löften om lån eller aktieägartillskott.

I linje med detta anser Skatteverket att ett borgensåtagande av ett svenskt företag till förmån för ett utländskt koncernföretag utgör en sådan tjänst som ska debiteras för om det ingår i det svenska företagets normala verksamhet att ta betalt för borgen och liknande ansvarsförbindelser eller om åtagandet medfört utgiftsökning eller inkomstminskning för det svenska företaget.

Avslutande kommentarer

Viktigt att ha klart för sig är att internprissättningsfrågor avser frågeställningar för två eller flera stater. Vad svenska myndigheter och även domstolar anser behöver därför inte ha någon betydelse för koncernen i fråga eftersom motsvarande organ i andra stater kan ha en annan uppfattning. I sådana fall uppstår ekonomisk dubbelbeskattning. I t.ex. skatteavtal och på EU-nivå finns rättsmedel för att avhjälpa detta. Dessvärre är dessa rättsmedel tidsödande, kostsamma och inte tillräckligt effektiva, vilket är ett dilemma för företagen!